Fotbollen är en parameter

Jag kan inte skaka av mig problemet att det inte är så enkelt som att säga att det är individernas ansvar att inte bruka våld, och att fotbollen inte har något med vare sig lördagens våldsamma attack på en krog från en sidas huliganer och dagens dråp på en supporter genomfört av den andra sidans huliganer.

Båda händelserna är för jävliga. Båda händelserna borde aldrig ha hänt. Båda händelserna är i grunden självklart beroende på idioter som borde spärras in.

För även om man försöker göra jämförelser där våld sker i samband med musikevenemang så bygger fotboll på en grundläggande animositet. Det är ok att hata andra när det sker i lagets namn. Det är ok att förringa andra på olika sätt så länge det är i fotbollskontexten.

Den som väljer ett verktyg som triggar starka känslor har också ett oerhört stort ansvar att se till att det inte löper amok. Oavsett svårigheterna och oavsett individens ansvar.

Jag har inget svar. Och jag är inte säker på att vare sig supporterklubbarnas tvärsäkerhet i att de minsann vet hur de ska lösa problemet eller människor som nu hävdar att fotbollen borde spela för tomma läktare har hittat nåt svar.

Men jag tror man ska vara mycket försiktig i att försöka separera fotbollen med det faktiskt våld som sker i samband med matcher. För det hänger ihop - och det har med fotbollen att göra; och därmed måste man räkna in fotbollen: kulturen, sportens egen logik, historia i algoritmen för att kunna lösa det. Precis som att man behöver addera parametrar om manskultur, arbetspolitik, media för att förstå ännu mer.

Jag tror inte på förbud. Och samtidigt som jag menar att det ligger ett stort ansvar på klubbarna och supporterklubbarna (som de tar i olika grad) så tror jag också att en viktig del av svaret ligger där. Men då måste man ta ännu ett steg mot att verkligen vilja lösa problemet fullt ut.

Jag kan ibland tänka att supporterklubbarna lider lite av samma problem som Svenska kyrkan lider av: ett sorts lite svenskt “alla ska med”-demokrati-tänkande. Att om folk får vara kvar och istället man jobbar med värderingar och halvt tvingande och halvt frivilliga incitament så löser det sig nog. Hos fotbollsklubbarna är det huliganerna, i Svenska kyrkan svartrockarna. Det gör det inte. Istället går det ständigt sönder saker. Människor skadas - antingen fysiskt eller psykiskt. Trovärdigheten inte bara naggas i kanten utan slås sönder om och om igen så fort någon av “problemen” väljer att strunta i vad klubbar eller kyrka tillsammans valt att stå för.

Om någon inte är välkommen i klubben. Eller välkommen att utöva sin tjänst i kyrkan så ställs det hela på sin spets. Men det är inte ett sätt som riktigt passar en enhetssamhällelig svensk kultur. Oavsett om det handlar om supporterklubbar eller kyrkor.

När jag läser vad Niva skriver om att det faktiskt är fotbollens fel och andra ledarstick med mera så hoppas jag att det ändå kommer något gott ur detta förfärliga som skett. Att det slutligen inte längre handlar om att Det är inget som försvarar eller försvagar det faktum att någon varit tvungen att sätta livet till på väg till en fotbollsmatch. Men förhoppningsvis ska det inte ske igen.

Detta är en postning i #blogg100. Alla postningar hittar du samlade på min blogg Deepedition.com.