Ibland är storyn bättre än sanningen

Jag brukar vara en sån där party crasher. Typ den som langar upp telefonen, surfar in på Snopes.com och letar upp en debunkad myt.
Det som fascinerar mig är att människor trots att de fått bevisat att myten de hävdat inte är sann ändå fortsätter att vilja tro den. För det är för bra för att bara släppa det. Om man berättar storyn så kommer man vinna på det - strunt samma om den är sann.
Det finns ett sorts process för hur det går till:

1. Person berättar en fascinerande story. Blir centralpunkt då. Andra säger “ah fan det visste jag inte” och inkorporerar den storyn direkt i sin egen aktiva minnesbank.
2. Någon debunkar myten. Med hjälp av olika metoder, flera källor mm.
3. Personen som inkorporerat storyn gör ett val - att strunta i vad som är sant utan hellre gå på själva storyn.
4. En myt blir en sanning genom att delningshastigheten på det som är intressant genom att vara WOW, WTF eller OMG.

Självklart finns det ett värde med historier. Att alltid sträva efter sanningen innebär att man lätt hamnar i en situation där allt måste vara dokumentärt. Jag berörde det i min postning om den råa äktheten. Att använda sig av sedelärande historier kan ha ett stort värde. Jag skrev om det här. Men det är skillnad på det och att exempelvis hävda att en boa-ord mäter sitt offer. Något som inte är sant. Nåt som man gärna ändå vill tro på.

Det är ett spännande beteende; att göra en sorts strutsdykning för att på så sätt fortsätta att berätta den fascinerande storyn. Den lever vidare och återkommer med jämna mellanrum och ger andra möjlighet att skapa värde genom att fortsätta berätta den.

Detta är en postning i #blogg100. Alla postningar hittar du samlade på min blogg Deepedition.com.