Pudelteori

För ett tag sedan gjorde jag ett misstag. Jag borde bett om förlåtelse trots att jag egentligen inte tyckte jag gjort fel. Det hade varit enklare, jag hade vunnit mer på det istället för att försöka förklara. Så misstaget var just det - att jag inte pudlade. Istället försökte jag förklara varför jag inte ansåg att det var fel.

Det var dumt. Om man ser ursäkter som en del av en taktik i ett mellanmänskligt schackparti.

Tänkte på det när jag läste dagens långa artikel i DN: Konsten att göra en pudel. Det finns en hel del att invända mot artikelförfattarens ganska enögda sätt att hantera orsak och verkan framförallt när det kommer till sociala medier men den är intressant när det kommer till hur de krav på ursäkter (och avgångar) kan komma att skapa en erosion av ursäktens värde.

Vad händer när en ursäkt blir ett taktiskt drag för att skapa ett bättre läge i nästkommande omgångar?

En ursäkt är alltid en del av en social kontext. Dess mening och funktion styrs av vilken ställning den som ber om ursäkt har - och också vilken ställning i en makthierarki som den som ursäkten riktas mot har.

Generellt anses i och för sig en ursäkt ses fortfarande som modig (vilket ju i sig är lite underligt). Den förutsätts bygga på ånger (vilket inte är nödvändigt bara för en ursäkt). Den utgår från att efter denna så är saken utagerad.

Vi tror gärna att en ursäkt på många sätt skapar en förändring i strukturerna: särskilt om en person med hög ställning i en hierarki tvingas be om ursäkt.

Det är dock antagligen oftast så att det snarare stärker rådande maktordning. Om en person med en högre ställning i en makthierarki ber om ursäkt blir den ursäkten ofta villkorad till att det som sker efteråt inte ska räknas utifrån vad som skett innan. Särskilt om ursäkten ges till någon som har en lägre ställning i den sociala makthierarkin. Om däremot en person som har lägre ställning i en hierarki ber om ursäkt så förutsätter det att detta räknas med - oavsett ursäkten - i framtiden. Det blir ett erkännande att personen hör hemma på en lägre nivå: eftersom hen erkänt sitt misstag genom sin ursäkt.

En ursäkt kan då komma att bli ett sorts bondeoffer; något som blir en del av en taktisk manöver för att undvika en större förlust. Det är en beräknad kostnad att för ett ögonblick ses som en “förlorare”. Det ger arga personer känslan av att ha skaffat sig makt för en stund, att man skapat förändring. Alternativt för den som har en lägre ställning i en hierarki: det förhindrar att man hamnar i skottgluggen. Det är ett ok pris för att undvika sämre läge.

Artikelförfattaren nämnde Bibeln. Att inte endast förlåta sju utan sjuttiosju gånger. Han missade att det finns en bättre parabel om ursäkter: när Jesus säger “gå och synda inte mer”. Det är det svåra med ursäkter - att faktiskt ändra sitt beteende. Då försvinner möjligheten till uträknad taktik. Det är där ursäkten plötsligt blir något som förändrar såväl strukturer som människor.

Så generellt är bilden av pudeln som lägger sig på rygg och blottar strupen en dålig bild av vad en riktig ursäkt handlar om. Modet ligger i att inte bara be om ursäkt utan att lösa problemet - och försöka att inte göra om det. Då går det att förlåta flera gånger, och då byggs en ömsesidig plattform.


Detta är en postning i #blogg100. Alla postningar hittar du samlade på min blogg Deepedition.com.

 
7
Kudos
 
7
Kudos

Now read this

Om Limhamn, tystnaden och valet

Viktig text från en person som jag tror är … lite lik många av oss som just nu sitter och inte riktigt vet varken ut eller in. Jag känner många poliser, i mitt förra jobb hade jag mycket med dem att göra. Bra poliser, dåliga poliser. Jag... Continue →