Om Limhamn, tystnaden och valet  

Viktig text från en person som jag tror är … lite lik många av oss som just nu sitter och inte riktigt vet varken ut eller in.

Jag känner många poliser, i mitt förra jobb hade jag mycket med dem att göra. Bra poliser, dåliga poliser. Jag har ett förflutet i grupperingar långt ut på vänsterkanten men tillhörde den pacifistiska delen, men vet hur rädd man ändå är för polisen då oavsett om du håller dig till en omaskerad grupp så ses alla som de värsta. Jag är idag liberal, mindre och mindre gillande av extrema yttringar oavsett vänster, höger, upp eller ner: men kan inte blunda för att det här är problematiskt.

Problematiskt eftersom många försvarar våldsvänstern - i det här fallet med hänvisning till att man gjorde ett medborgaringripande mot nazismen. Det finns inget demokratiskt värde att ge sig på poliser. Det finns inget i våld som i Sverige idag löser något problem. Det skapar bara nya.
Problematiskt då SvP verkligen utmanar min och många andras syn på yttrandefrihetens gränser: jag har svårt att svälja att uttalade nazister får hålla möten i Sverige, jag har väldigt svårt för det. Och jag hatar deras åsikter - för de väljer att förklara att personer som står mig nära är mindre värda, att de inte ska få vara i Sverige pga deras etnicitet. Jag anser inte det är något som någon ska ha rätt att säga.

Och ändå så kan det vara så att vi måste ge dem rätten - för att yttrandefriheten ska vara intakt. Den gång vi tullar på yttrandefriheten för mycket kommer vi i ett sluttande plan. Men det är också problematiskt med många högerut som gärna väljer att säga “jaja SvP men vänstern är lika illa” och därmed skapar grogrund för nazismen och rasismen.

Det som skrämmer mig är binäriteten och automatiken i försvar från båda sidor: högerkonservativa och liberaler försvarar automatiskt polisen medan vänsterliberaler och vänsterpersoner försvarar demonstrationen. I mitten står polisen - och väljer ett mycket våldsamt språk. Jag är inte säker på att jag skulle valt på annat sätt - vilket skrämmer mig ännu mer.

Vi har knappt tre veckor kvar till valet. Vi har ett val inför detta. Varje sammandrabbning mellan personer som står för demokrati sätter ett hack i densamma. Varje “men ni är ju lika goda kålsupare” skapar ett vacuum där bruna mörkerkrafter - oavsett vänster eller höger - tar plats. Vi kan välja att försöka prata istället för att slåss. Argumentera istället för att banka teser. Det hotar inte det man tror på men det hotar inte heller det fundament vi står på.
Demokrati är inget absolut. Det är något som vi varje dag har att vinna. Varje dag har att återerövra. Limhamn var en setback. För alla utom de bruna. Är det så vi vill ha det?