The Ekman Fandango

Nyheten om att Ulf Ekman och hans fru Birgitta väljer att lämna Livets Ord och konvertera till katolska kyrkan slog ner som en bomb runt högmässotid.

En del undrar varför det är så intressant - vem bryr sig om Ulf Ekman?
Det är intressant för oss som intresserar oss för svensk kristenhet, oavsett av vilken anledning. För Livets Ord rörde om rejält i grytan under åttiotalet. Och omskapade mycket av den kyrkliga självmedvetenheten, de störde status quo, krackelerade en hel del församlingar i andra samfund och förde in modern televiserad amerikansk väckelsekristendom (aka framgångsteologi vilket är ett konstigt ord) i Sverige. Att grundaren och i trettio år den mest (vid sidan av Carola och kanske Runar - fast vem minns honom för mer än illuster rådjursjakt från ett sovrumsfönster idag?) kände inom Livets Ords rörelsen nu inte bara lämnar församlingen utan väljer att gå till en kyrka som inte är inom samma tradition eller ens konfessionella släkt som Livets Ord. En kyrka som åtminstone under de tjugo första åren häcklades av församlingen och Ekman själv.

Det är också intressant utifrån vad som nu kommer ske med Livets Ord. Idag är församlingen ganska mainstreamifierad - självklart tillhör de den yttersta kanten av ett evangelikalt spektrum men knappast den sekt som det faktiskt i mångt och mycket handlade om på åttiotalet. Problemet för församlingen Livets Ord är detsamma som tenderar att drabba många organisationer där grundaren är en karismatisk och färgstark ledare, och samtidigt klarar av att hålla ihop organisationen över de första farliga utvecklingsstegen. Är det Livets Ord som är det viktiga eller är det Ulf Ekman? Founder’s Disease är kanske inte riktigt närvarande här - men däremot ett dilemma. Vad är Livets Ord utan Ulf Ekman?

Slutligen är det intressant utifrån att Ekman i sin debattartikel och i intervjuer både är självkritisk och väljer en offentlig ursäkt för många av oss som for illa under den första tidens hårdföra sekterism i rörelsen. Det är intressant på så många sätt då det helt klart bygger på en helt annan sorts ånger än den som predikades i Livets Ord. Det är en stillsam förkrosselse genom insikten. Det är också intressant att Ekman i intervju och debattartikel indirekt beskriver en ganska stor splittring inom Livets Ord. Något som kanske varit en del av den trigger som gör att han nu väljer att konvertera och lämna sitt… livsverk (att starta en kyrka är ingen liten grej).

För mig personligen är det tre saker som gör att det är en “stor grej”:
Jag var under mitten av åttiotalet med i rörelsen runt Livets Ord. En av dess utlöpare fanns i min hemstad, i en svenskkyrklig församlings ungdomsarbete. Det var något helt annat än vad jag mött i missionsförsamlingen som jag vuxit upp inom. Det var stora ord, tro som betydde liv och död, vänskap och eftersom det var unga ganska mycket sexuell spänning som självklart aldrig fick utlopp då det var en mycket mycket rigid hållning runt allt sånt. Mer och mer skulle våra tankar och känslor kontrolleras, för att nå framgång i tron. Flera av mina vänner bröt med sina föräldrar som inte trodde rätt - och slutligen började en indoktrinering på politisk nivå. Då fick jag nog. Så jag hoppade av. Och det som varit som min familj försvann. De som jag valt som vänner - och valt bort allt det gamla - fanns inte kvar. Jag var femton och förutom att vara ensam fanns det en utstängdhet i att en tro man haft inte verkade stämma.

Jag hade tur. Jag fann personer som kunde ta hand om både min krossade tonårssjäl, min brustna tro och började bygga upp både mitt jag och tilliten igen.

Det andra som intresserar mig är det stora steget som de tar. Jag har tagit rätt många rejäla steg i mitt liv - och att ta steget bort från tron (och därmed mitt prästämbete) tillhör toppskiktet av stora steg i livet. Jag är väl medveten om att det inte görs utan smärta, utan långa tider av eftertanke och säkert i deras fall bön (för mig blev ju bönen meningslös då mottagaren liksom försvann). Att lämna det man trott på, levt för och investerat sitt liv i - det är inget som görs i en handvändning. Oavsett vad jag tycker om Ekmans dåvarande och nuvarande teologi, och att jag har svårt att förlåta alla oss som skadats på grund det han sagt och valt att driva på i Livets Ord så har han min fulla respekt för det mod som jag vet krävs att bryta med något som är så invävt i ens hud och själ.

Slutligen är det intressant att också se hur människor faktiskt är ganska … dubbelmoralistiska när det kommer till tro. Kristendom, kristen tro, är något som det är ok att nedvärdera, disrespektera och kristna får kallas vad som helst. Det är många som uttryckt en åsikt om att Ekman bara är ute efter pengarna i katolska kyrkan, och jag blir lite kall över det hat och den oförsonlighet som riktas mot hela kristenheten. Det är en aversion som knappast är av godo - för samhället i stort.

Länkar:


Ulf Ekmans debattartikel

Intervju i Världen Idag

Intervju med nya församlingsledaren

Emanuel Karlstens randanmärkningar

Bloggen Aletheia som sedan 2007 påstått att Livets Ord är på väg mot katolicism

Samling av citat och diskussioner som förts mellan Ekman och svensk katolicism.

Paret Ekmans son försäkrar att församlingen är stabil


Detta är en postning i #blogg100. Alla postningar hittar du samlade på min blogg Deepedition.com.

 
16
Kudos
 
16
Kudos

Now read this

Nördighet är ett personlighetsdrag

Visserligen är Jocke ett fenomen i sig eller som Sarah påpekade: “det är bara han som kan få en Kloutpeak i en diskussion om tvättmaskiner.” En annan klassiker är den gigantlånga tråden om vilken pizza som håller värmen längst. Men att... Continue →