Nyheten om att Ulf Ekman och hans fru Birgitta väljer att lämna Livets Ord och konvertera till katolska kyrkan slog ner som en bomb runt högmässotid.

En del undrar varför det är så intressant - vem bryr sig om Ulf Ekman?
Det är intressant för oss som intresserar oss för svensk kristenhet, oavsett av vilken anledning. För Livets Ord rörde om rejält i grytan under åttiotalet. Och omskapade mycket av den kyrkliga självmedvetenheten, de störde status quo, krackelerade en hel del församlingar i andra samfund och förde in modern televiserad amerikansk väckelsekristendom (aka framgångsteologi vilket är ett konstigt ord) i Sverige. Att grundaren och i trettio år den mest (vid sidan av Carola och kanske Runar - fast vem minns honom för mer än illuster rådjursjakt från ett sovrumsfönster idag?) kände inom Livets Ords rörelsen nu inte bara lämnar församlingen utan väljer att gå till en kyrka som...

I onsdags fick vi ett uppdrag när vi var på konfirmationsföräldramötet: att fundera hur det var när vi själva var fjorton. Det var vilka filmer, vilka idoler och sånt som vi hade. Vi skrattade gott, eftersom det var föräldrar som var fjorton allt från sent sjuttiotal till nästan nittiotal.
Det vi inte pratade om är att det inte är så lätt att vara tonåring. Kanske hade många glömt det, eller så ville vi inte tänka på att tonåren är kanske livets tuffaste tid.
Synd bara att vi ofta glömmer bort det. Ibland behöver även tonåringar sina föräldrar. Men det finns ingen VAT; vård av tonåring. Ska man vara hemma med en tonåring får man begära läkarintyg, oftast bara om tonåringen brutit något. Inte om hen brutit ihop.
Vi har en märklig syn på ungdomen; de gör ofta fel, och vi väljer att tänka oss att de klarar sig mycket själva. Samtidigt som vi vet att vuxenblivandet är bland det svåraste vi...

Det är tufft just nu. Stor pitch idag, kundmöte och imorgon heldag runt sociala medier. Många tror att det är lite att sätta på en knapp när man ska göra såna saker som man föreläst i så många år men varje gång handlar om att omstrukturera, göra om, hitta nya case. Det är många timmar inför varje gång. Vanan är den största faran. Vanan och att inte ha respekt för de som lyssnar. Liksom att inse att dödsskräcken inför varje gång - att man inte ska vara tillräckligt förberedd, tillräckligt intressant, tillräckligt bra - kan vara en tillgång. Det håller en på tårna. Samtidigt som man nån gång måste våga att lita på sin egen kunskap, sin egen erfarenhet och på så sätt lösa upp att man (som nu) egentligen har för mycket material. För att man är rädd att vara för tunn och plötsligt stå utan något att säga.

Detta är en postning i blogg100. Alla postningar hittar du samlade på min blogg...

För ett tag sedan gjorde jag ett misstag. Jag borde bett om förlåtelse trots att jag egentligen inte tyckte jag gjort fel. Det hade varit enklare, jag hade vunnit mer på det istället för att försöka förklara. Så misstaget var just det - att jag inte pudlade. Istället försökte jag förklara varför jag inte ansåg att det var fel.

Det var dumt. Om man ser ursäkter som en del av en taktik i ett mellanmänskligt schackparti.

Tänkte på det när jag läste dagens långa artikel i DN: Konsten att göra en pudel. Det finns en hel del att invända mot artikelförfattarens ganska enögda sätt att hantera orsak och verkan framförallt när det kommer till sociala medier men den är intressant när det kommer till hur de krav på ursäkter (och avgångar) kan komma att skapa en erosion av ursäktens värde.

Vad händer när en ursäkt blir ett taktiskt drag för att skapa ett bättre läge i nästkommande omgångar?

En...